Fegisen här,
Lika trött som jag alltid är efter en festkväll.
Det va ganska kul. Men mina dåliga tankar gav mig inte en lugn stund.
Inte en minut utan att jag tänker på det.
Att jag inte ser ut som jag vill göra längre.
Så jävla ytlig.
Jag har helt gett upp på mig själv. Låtit mig själv gå.
Gått i min mors fotspår. Hon bryr sig bara inte längre om sig själv.
Lagt all sin tid på jobb och familj.
Man ser att hon inte mår bra. Hon är inte lycklig.
Jag vill inte.
Men nu är skolan snart slut. och det värsta är över.
Godkänd på biologiprovet. Där sjönk snittet ytterligare.
Vem fan bryr sig?! Inte jag, men de andra.
Vill ut. vill träna. Svettas. Spy blod av trötthet.
Saknar.
Men vågar inte. Vågar inte inse att jag inte är på topp längre.
Vågar inte jobba mig upp från botten igen.
Jag vill.
Är min vilja tillräckligt stark? Tveksamt.
Heeej min raring!
Det finns ingen som är på topp! Och det är j-kligt ensamt på toppen om man nu skulle befinna sig där (:
Har oxå haft/"har" känslor om att allt ska vara perfekt.. men det finns inget sånt. Pratade med en i veckan ang detta, då sa hon om det nu är så att man är perfa tex, så varje gång man går utanför dörren riskerar man att den fasaden spricker. Och vem vill leva i ensamhet bara pga det. Usch vad jag babblar... men det är för att jag känner igen mig så mycket i att, mkt i matprobl. består ju i att man vill ha kontroll o vara det bästa man nånsin kan. Men det är när man släpper kontrollen som livet börjar, så känner jag.
Neee... just det. Idag är det oki, fint väder men jättelåg energi.. så försöker att tänka på att nu är det söndag och det är ok o slappa osv.
Jag hoppas du mår bra idag, jag finns alltid här.. vi är nog inte helt olika ;)
Ha en störtskön söndag o du är så fin som du är, inget jag bara säger utan SÅ ÄR DET!!!!!!!
Många kramar sötnos!
