Anitas

Alltid när jag är ute ska mamma och pappa ringa 1000 samtal och undra vart jag är. De ska alltid hämta mig om det blir sent och varna mig 50000 gånger innan jag går ut. Vissa kvällar får jag inte ens gå ut och när jag väl går ut sitter de och väntar tills jag kommit hem, även om det är 5 på morgonen. De sitter och väntar vid fönstret.

Jag brukade tycka att de va så himla jobbiga!! Jag tyckte de va löjliga och trodde inte att de litade på mig. Det störde mig så mycket. Jag kände mig så liten och omogen.

Men nu sitter jag här och väntar på min lillebror. Han är hemma hos någon i sitt lag och ser på film. Jag kan inte sova. Även om jag vet vilka han är med och även om han är 15år. Jag sitter vid fönstret med mobilen i handen och har redan ringt honom tre gånger på 5min. Han har inte svarat så jag skickade iväg några sms med. Jag sitter vid fönstret och väntar på att han ska komma hem. Jag kommer inte röra mig härifrån tills han är innanför vår dörr. Jag känner lite oro.

Så nu vet jag hur föräldrarna känner varje gång jag är ute sena kvällar. Nu förstår jag vad de menar när de säger att de litar på mig, men det är de andra de inte litar på. Nu förstår jag deras oro.

När jag var yngre lovade jag mig själv att om jag fick barn skulle de få vara mer fria. Men planerna är ändrade. Sorry kids, ni kommer få leva med samma pain. Men ni kommer också förstå en dag.