Anitas

Sist jag var hos skolsköterskan fick hon mig att lova att berätta om ätstörningen för mamma. Men jag vill inte berätta för henne. Hon skulle inte förstå och så har inte jag den kontakten med min mamma. Jag kan inte bara berätta saker för henne. Vi pratar inte, inte om känslor och problem och sånt iaf. Men skolsköterskan ville att jag skulle berätta. Jag sa att jag berättat för mamma, jag ljög.

Jag trodde allt var lugnt nu. Jag blev bättre, mamma visste inget och skolsköterskan trodde mamma visste. Men så fick jag hem brev. Hon ville ha ett möte med mig och mamma för att kolla upp hur det går och så. Jaha.. hur ska det här gå da? Mamma vet ju inget.

Så, jag ljög igen. Jag sa att mamma inte kunde komma för att en släkting gått bort och att hon inte mådde så bra.

Fyfan vilka skuldkänslor jag har nu. Ljuga? ne det trodde jag inte jag skulle göra. Speciellt när det är för mitt eget  bästa som skolsköterskan gör det. Ussh!

Men jag känner verkligen att jag inte vill berätta för mamma. Hon överreagerar på allt jag säger. Jag kan inte berätta något för henne. Jättetråkigt. Jag önskar det vore annorlunda, men nu är det som det är. Jag kan bara inte. Det går inte. Dessutom tycker jag att jag har klarat mig ganska bra själv och med hjälp av andra underbara människor :)

Men här tänker jag inte ljuga. Så nu vet ni...