Teknink är inte min grej,
Hej alla,
Nej, jag har inte rymt från bloggen. Jag har saknat den väldigt mycket. Saknat att bara kunna skriva av mig. Men min dator la av i lördags. Eller det är laddaren som krånglar, så nu är batteriet dött. Måste köpa en ny laddare.
Jag höll tyvärr inte mitt löfte om att sluta hetsäta. Det varade i två dagar, men sen när helgen kom.. ja, ni förstår. Men jag har inte gett upp. Jag kämpar vidare. Vad vore en kamp utan motstånd. Igår gick det bra och idag verkar det gå bra.
Men jag har tänkt mycket på det här. Alla säger ju att man kan klara det om man har viljan. Men jag känner inte att min vilja är tillräkligt stark. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. Det är klart jag vill bli av med skiten och vara lycklig och allt det där. Men en tanke slog mig... Att någonstans långt innom mig så vågar jag inte lyckas. Jag vågar inte bli "normal" igen. Bulimin har blivit som ett skydd för mig, som en vägg av säkerhet. Ni tycker säkert det låter konstigt. Det är svårt att förklara. Men jag menar att om jag lyckas att bli av med skiten. Tänk om jag fortfarande inte känner mig nöjd, lycklig. Jag kommer känna mig helt misslyckad då, inte veta vad som är fel. Att ha ett namn på sitt problem är bättre än att inte veta alls. Ungefär så.. Så för att blöi av med skiten måste jag först bli av med min rädsla. Rädslan om en inte perfekt framtid. Jag ska jobba på det.
Nu ska det pluggas och sen ska jag träna.
Kram på er!
Anita
Nej, jag har inte rymt från bloggen. Jag har saknat den väldigt mycket. Saknat att bara kunna skriva av mig. Men min dator la av i lördags. Eller det är laddaren som krånglar, så nu är batteriet dött. Måste köpa en ny laddare.
Jag höll tyvärr inte mitt löfte om att sluta hetsäta. Det varade i två dagar, men sen när helgen kom.. ja, ni förstår. Men jag har inte gett upp. Jag kämpar vidare. Vad vore en kamp utan motstånd. Igår gick det bra och idag verkar det gå bra.
Men jag har tänkt mycket på det här. Alla säger ju att man kan klara det om man har viljan. Men jag känner inte att min vilja är tillräkligt stark. Inte för att jag inte kan, utan för att jag inte vill. Det är klart jag vill bli av med skiten och vara lycklig och allt det där. Men en tanke slog mig... Att någonstans långt innom mig så vågar jag inte lyckas. Jag vågar inte bli "normal" igen. Bulimin har blivit som ett skydd för mig, som en vägg av säkerhet. Ni tycker säkert det låter konstigt. Det är svårt att förklara. Men jag menar att om jag lyckas att bli av med skiten. Tänk om jag fortfarande inte känner mig nöjd, lycklig. Jag kommer känna mig helt misslyckad då, inte veta vad som är fel. Att ha ett namn på sitt problem är bättre än att inte veta alls. Ungefär så.. Så för att blöi av med skiten måste jag först bli av med min rädsla. Rädslan om en inte perfekt framtid. Jag ska jobba på det.
Nu ska det pluggas och sen ska jag träna.
Kram på er!
Anita
Kommentarer
Postat av: Sari
Heej!
Usch ja, datastrul är jättejobbigt, speciellt om man inte kan så mkt. Hps du hittar nån som kan hjälpa dig!
Kan förstå det där med maten, det är ju nåt som du har kontroll på (men ändå inte). Så kände jag lite "förr" att om jag inte har b-min, vad har jag då kvar.. Men kan lova att det finns så mkt mer o livet bli nkt rikare när man blir frisk :))
Nee, idag är jag inte på topp, tror jag har åkt på influensan, men thats oki, mkt annat som e bra nu ;)
Kramis sötis
Postat av: Sari
Hej gumman! Allt är bara bra förutom att jag känner mig febrig o hängig, så är hemma idag med :(
Hur är det med dig sötis? Är allt bra?
Waahh.. som min lägenhet ser ut.. värsta slaget så ska försöka städa lite stilla nu ;)
Kramisar
Trackback
