Anitas

Innan jag startade denna blogg så kändes allt så hopplöst. Som om jag var den enda med mina problem och som om jag aldrig kunde komma ur dem. Jag satt bara fast. Med hopp om att hitta stöd och kunna stödja andra människor startade jag bloggen. Det har gått bättre än förväntat. När jag såg att det fanns människor där ute som kände likadant, människor som brydde sig, människor  som hade klarat kampen blev jag så otroligt rörd. Tårarna kunde inte sluta rinna. Jag var inte ensam och det fanns hopp om bättre dagar.

Även om jag under tiden har mötts av massor med bakslag och besvikelser (av mig själv) har jag tagit stora steg som jag har er att tacka för. Genom stödet tog jag mig ur en lättare depression, den tiden då jag alltid satt själv i mörkret och inte ville annat än att försvinna, och även lyckats få upp självförtroendet en del. Visst hetsäter jag fortfarande nu, men jag har slutat att göra av med intaget genom påtvingning som att spy eller ta laxeringsmedel. Under tre veckors period upphörde hetsätningarna med, vilket var ett stort framsteg. Jag hade inte klarat att hålla mig borta i en hel dag på två år. Så nu vet jag att jag kan. att det finns en möjlighet. Och nu tänker jag ta ansvar. Ta slut på ångesten.

Har flera gånger tänkt såhär och funnit mig vid toalettringen två timmar senare. Men jag måste försöka igen. Inte ge upp. Den här gången vill jag lyckas. Jag vill verkligen. det har varit två riktiga skitveckor nu bara fyllda med ångest. Men jag ser fram emot det kommande. För nu kör jag! Imorgon ska jag på besök hos skolsköterskan med. Då ska jag våga berätta allt där me.

Skriver det här och tycker att jag borde känna mig ledsen över det jag går igenom. Men jag känner faktiskt glad nu. Längtar till den dagen jag kan säga att jag mår riktigt bra och ser fram emot att jobba mig upp dit. Nu vet jag att jag menar alvar. Nu känns det som om jag menar alvar. Nu ska skiten bort! Tack till er alla!

Kramar
Anita