Anitas

Okej jag kan inte sova nu. Lite tankar som svävar runt.

Jag sätter mig i bilen efter friskis. Mamma hämtade mig. Jag är helt slut. Grymt pass. Det första hon säger till mig är: Har C fått pengar från skolan för att hon är så duktig?. Och jag tänker: Fan! Jag är körd. C bor under oss, så våra föräldrar är alltid tillsammans. Vad som än händer dem så ska de berätta de för varandra. Så mamma hade fått reda på nyheten genom Cs mamma. Inte ens jag visste om det.

Missförstå mig rätt nu. Jag är superglad för Cs skull och jag är stolt över henne. Hon har jobbat hårt och förtjänar det. Verkligen. Men jag är förtvivlad för min egen skull. Inte för att jag är avundsjuk eller så. Det blir jag inte. Men för att jag måste ta de där blickarna från mina föräldrar. Blickarna som säger: Varför va det inte du som tilldelades stipendiet, varför är du inte tillräckligt bra?. De kanske inte säger det rakt ut, men deras kroppsspråk och blickar säger allt. Man märker det så tydligt.

Jag blir så himla ledsen. Att jag hela tiden måste bevisa mig för dem. Hela tiden tävla med alla andra och om jag inte "vinner" får jag se de där jävla blickarna. Och jag lovar er, ett slag i ansiktet skulle vara tusen gånger bättre än tystnaden och blickarna. De dödar sakta men säkert. Jag hatar att jag inte bara kan få vara mig själv. Jo visst jag kanske inte är världens pluggis och jag kanske inte har MVG i alla ämnen, men jag är fan en bra människa och det tycker jag borde räknas. Bara för att jag inte har det på papper så betyder det inte att det inte finns där.

Jag hatar att alla i släkten, inklusive mina föräldrar, tror att jag kommer gå ut gymnasiet med högsta betyg. Att de tror att jag kommer komma in läkarlinjen i vilket universitet jag vill. Att de tror att jag är värsta underbarnet, med ett IQ på 190. Och jag hatar framför allt att jag inte vågar säga emot, inte vågar säga sanningen. Jag vågar inte säga att jag kommer gå ut med ungefär 17 (av 20,0) i snitt och att jag ska söka till socionomprogrammet och att jag kanske inte kommer in i stockholm. Jag vågar inte säga att jag kommer att gå ut med 2 G och fler VGn än MVGn. Jag vågar inte för att jag inte vill få blickarna. De besvikna blickarna. De som svider som mest.

Jag hatar att jag hela tiden ska känna att jag inte räcker till. Jag hatar att känna mig som en besvikelse. som en olycka. Och jag hatar att ljuga om att jag inte fått tillbaka mina provresultat, när jag egentligen fått tillbaka dem med ett VG. Jag skulle vilja tro att jag kan göra vad jag vill med mitt liv och hur de än slutar så kommer mina förälfrar att vara stolta över mig. Att de inte kommer bli besvikna när jag inte blir läkare. Jag önskar att de inte kommer jämföra mig med alla andra. Med alla andra som blir jurister och andra (i deras ögon) statusfyllda människor. Jag hoppas på att de en dag kommer att förstå att det inte är arbetet jag uppnår utan vad jag är för person som spelar roll. Men jag vet att de inte är så. Jag kommer hela tiden att bli jämförd med andra. Alltid. De där blickarna och suckandet kommer aldrig att ta slut. Även om jag varit med om det sedan förskolan, kommer jag aldrig att vänja mig vid det heller.

Jag ska nog kunna somna nu. Så god natt på er. Och glöm inte att ni duger precis som ni är! Även om det kan vara svårt att tro ibland, så är det så. Det är inte er de är fel på, utan dem. Det är fel på dem som inte kan se hur underbara människor ni egentligen är...de som bara går efter status. Dem tycker jag synd om. De som tror att livet går ut på att bevisa sina förmågor för andra och skryta om det. Så gå efter era hjärtan. Gör det NI vill! Det är då det blir som bäst, det är då ni är som bäst. Och de som inte kan se det, ja de missar något fantastiskt.

God natt mina söta...
Anita