Anitas

Jag vaknade imorse och tänkte att det här skulle bli en bra dag. Kollade klockan på mobilen. Den visade 08.07. Tidigt tänkte jag, men gick upp iaf. Jag vände mig om och möttes av den stora spegeln på garderoben. För första gången på länge stod jag länge framför spegeln och tittade på mig själv. Jag tittade bara inte utan såg mig själv. För första gången på länge stod jag vid spegeln och verkligen såg mig själv. Granskade mig själv från topp till tå. Hur fan kan jag ha låtit de gå så långt? Vad har jag gjort med mig själv?

Det jag såg i spegeln var inget jag hoppats på. Jag har varit så glad vissa dagar nu för att jag klarat mig utan att hetsäta. Men sanningen är att jag lagt på mig mer vikt än någonsin. Det har blivit så att jag klarar mig ca en vecka, blir så glad över det att jag äter allt för lite. jag rasar ner i vikt, då jag tränar väldigt mycket med. Brukar gå ner läskigt mycket på en gång, minst 1-1,5kg per dag. Så efter ca 6-7 dagar har jag gått ner 7-8kg. När det har gått några dagar får jag ett återfall som håller i kanske 3-4 dagar. De dagarna äter jag så mycket att jag går upp de jag har gått ner och lite till, jag tränar inte då heller för att jag har sån ångest. Får världens ångest. Börjar om. Så har det varit. Vecka efter vecka. Och jag har varit så glad över de där dagarna då jag klarat mig. att jag inte sett helheten.

Jag såg mig i spegeln och jag skämdes. Så som jag skäms att skriva det här nu. Sanningen är att jag på kanten till övervikt nu. Det är inte att jag bara mår dåligt över min kropp nu, utan nu gäller det min hälsa med. Jag skäms. Det som gör mest ont är att jag en gång i tiden, för 2år sedan, var så smal och så himla nöjd med min kropp. Jag fattar inte hur jag kan ha låtit mig själv bli så här. Kollar på bilder från den tiden. Fyfan va smal jag va. Nästan lite för smal. Jag är 170cm lång och vägde då 55kg. Nu, bara 2 år (och några månader) senare väger jag 14kg till. Jag skäms att skriva det här. Så mycket. Men jag måste! För att inse sanningen. Jag har gått från att ha ett BMI på ca 18 till att nu ha ett som ligger på 23.8.

Jag är uppväxt med mycket överviktiga släktingar och med omgivningens ständiga tjat på dem att de måste gå ner i vikt. Och nu när jag möter alla kan jag se i deras blickar att de tänker likadant om mig. Förr brukade alla kommentera hur smal och vältränad jag va, och hur de önskade att de va som mig. Nu... nu kollar de på mig och lägger en kommentar som: "oj, du har gått upp i vikt..hehe.. du måste tänka på vad du äter". Jag kan till och med se det på mina vänner, som alla är smalare än stickor, att de tänker den tanken när de ser på mig. Men det värsta är att jag inte gör något åt det. Jag såg mig själv i spegeln imorse. Fick världens ångest. Tårar. Men istället för att göra något åt det började jag min dag med att tröstäta, och den fortsatte så. Hela dagen. Jag mår skit nu. Jag kommer att vakna och må skit nu. Jag skäms.

Jag sitter inte här nu och skriver att alla människor som har ett BMI på ca 24 borde skämmas och känna sig feta. Absolut inte!! Människor är fina som de är och om de trivs med det så är det hur bra som helst. Ja, jag vet. Jag har dubbelmoral nu. Men hur mycket jag än säger att alla är fina som de är, och även om jag verkligen menar det vilket jag gör, kommer det aldrig att gälla mig själv. Jag önskar att det gjorde det. Men så är det inte. Det här inlägget låter så ytligt. Men det är så jag känner och jag måste få skriva det. Det är bara här i bloggen som jag kan skriva det jag verkligen vill och känner, och det tänker jag göra.

Jag måste göra något åt det här nu. Jag är trött på att äcklas av mig själv. Jag är trött på att få världens ångest varje gång jag ska gå ut någonstans bara för att jag känner mig fet och skäms över min kropp. Jag vill vara hälsosam och jag vill inte ha den hälsa mina släktingar har. Jag vill ha tillbaka mitt gamla jag.

Kollar på "spara och publicera", vill inte trycka. Måste trycka. Måste inse.