Anitas

Det är något jag burit på länge. Något som pinar mig varje dag. Jag har inte skrivit om det här. Jag har inte berättat om det varken för kuratorn, sjuksystern eller mina vänner och kusiner. Jag kan inte. Jag vågar inte. Jag skäms.

Det här är något man inte får känna. Något man inte får tänka på. En oskriven lag, om man inte räknar med bibeln så klart. Fyfan vad jag skäms. Men jag kan inte hindra det. Jag kan inte hindra att jag känner så. Jag orkar inte förtrycka det längre. Det blir bara värre.

Jag ska inte skriva om det idag. Jag har inte modet. Kanske imorgon. Kanske nästa vecka. Kanske aldrig.

Nu ska jag sova. Samla mod. Samla kraft. Drömma mig bort.

God natt på er.

Kram
Anita