Anitas

Vi ska skriva noveller. Noveller där vi ska minnas, få flashbacks.
Så här långt har jag kommit. Om ni orkar läsa, vad tycks?

Dockan i källaren

Det är jul och det ska pyntas. Ivrig inför den kommande julhelgen, traskar jag ned till källaren för att hämta pyntet. Det är kvavt och dammet ligger i tjocka tussar. Jag sliter upp kartong efter kartong, påse efter påse, för att hitta de undangömda dekorationerna. Men så får jag syn på något oväntat. I en av kartongerna har mamma lagt undan mina leksaker. Jag tar upp en Pippidocka. Lösa stygn sydda för hand med en tunn svart tråd förenar dockans ben med kroppen och hänvisar till de många år dockan varit med.

Jag vaknar upp och möts av en stark doft av nybakat. En doft som förekom två gånger i veckan, då mormor bakar bröd. Nyfiken studsar jag upp ur sängen och trippar iväg med lätta, ljudlösa steg mot köket. Golvet knarrar lätt. Jag stannar upp. Vill inte väcka någon i familjen. Mamma och pappa sover i rummet intill. Jag kan höra pappas snarkningar och djupa andetag. I min lilla handflata försöker jag kväva mitt fnitter. Vem viste då att jag nio månader senare skulle få sova i samma rum som pappa, för att en ny familjemedlem, min lillebror, skulle få mitt? Tre år skiljde oss emellan. Mitt fnitter går inte att hindra. Jag trippar vidare, följer doften av nybakat bröd.

Men i köket möts jag inte av mormor och bröd. Utan där sitter morfar, min favorit. Han sitter där vid köksbordet, iklädd sina randiga pyjamas. Påsarna under hans ögon avslöjar att han inte sovit mycket den natten, och rynkorna i hans ansikte blottar det hårda liv han har levt. Men leendet på hans läppar övertygar oss om att han är lycklig, min morfar. I ena handen bär han som vanligt en kopp mjölk med honung och den andra handen gömmer han bakom ryggen.

Blickarna antyder att det är något till mig. Det är en docka. Hon har orange hår i två långa flätor, så annorlunda från mitt guldbruna och från morfars tunna, bomullsliknande vita. Hon har små orangea prickar på kinder och näsa, fräknar får jag lära mig att de heter. Morfar kallar henne Pippi. Jag älskar Pippi. Jag älskar morfar. Vi kom att bli oskiljbara, morfar, Pippi och jag.

Den kvällen kryper jag upp i morfars knä, som jag gjort varje kväll innan denna. Men ikväll är det annorlunda. Istället för att berätta berättelser ur Tusen och en natt, berättar morfar om Pippi, världens starkaste tjej. Hon har en stor villa och en pappa som seglar. Jag blir mer och mer fascinerad av denna dockas liv. Traditionen levde vidare och varje kväll efter denna berättades nya historier om Pippi. Varje kväll fram till den kväll då hjärtmonitorn på sjukhuset gav ifrån sig ett enformigt tjut. Nu var vi bara två, Pippi och jag. Vi saknade morfar.

Tårar fyller mina ögon och jag lägger tillbaka den sargade dockan i kartongen. Dockan som burit med sig alla minnen, glada som sorgsna. Jag låser källardörren och beger mig upp igen, utan julpynt, men med massa förr undanträngda minnen.

Kritik tack! Hit me!
Ett stort + till er som orkade läsa igenom hela!!
Nu ska jag rusa vidare till skolan.

Kramar
Anita