Drivkraft,
När jag startade den här bloggen hade jag nått botten. Jag mådde rent ut sagt skit. Ville inte gå ut. Satt änsam framför tvn i mörkret hela dagarna efter skolan. Jag ville inte umgås med människor över huvudtaget. Hetsåt hetsåt hetsåt och hetsåt lite till. Det fanns ingen utväg känndes det som. Jag avslutade dagen med att tänka på hur skönt det skulle vara om man bara fick dö och startade nästa dag med samma tanke. Det var ett helvete!
Jag såg hur mina föräldrar började bli riktigt oroliga. För första gången i mitt liv fick jag du-vet-att-vi-kan-hjälpa-dig talet av dem båda, vid två olika tillfällen. Jag fick nog. Sökte mig till kuratorn och skolsköterskan, som föreslog att jag skulle prata om det. Men jag kunde inte berätta för vänner och familj, så jag startade en blogg.
Nu några månader (?) senare mår jag såå såååå mycket bättre. Visst jag är fortfarande inte nöjd med mig själv och ibland blir det för mycket kaloriintag. Men jag har kommit så långt! Jag kan se en utväg nu. Jag vet att det finns hopp. Jag ser utvägen och jag kämpar för att nå den.
Allt det här skulle inte vara möjligt utan bloggen och er läsare. Men framförallt finns det en person som har fått mig att tänka om. Som har funnits där för mig. Sari heter hon, och hon är en av de mest omtänksamma och snällaste personer jag känner. Ett stort tack till dig!! (Läs hennes blogg HÄR.)
Jag satt vid datorn och så började fingrarna klia. Jag ville ha sötsaker, onödiga kalorier, även om jag precis ätit lunch. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte. Nej jag får inte, jo jag måste, nej jag vill inte, jo jag vill. Men så kom posten.
Och titta vad jag fick med posten, av sötaste Sari.
En bok, en deckare. Nu ska jag läsa, så spännande :D
Så fick jag med ett hur gulligt kort som helst! Men det bästa var texten i kortet.
Tack så jättemycket gumman!! <3
och helt plötsligt fick jag tillbaka viljan att kämpa och fingrarna slutade att klia. :)
Stooora kramar
Anita
Jag såg hur mina föräldrar började bli riktigt oroliga. För första gången i mitt liv fick jag du-vet-att-vi-kan-hjälpa-dig talet av dem båda, vid två olika tillfällen. Jag fick nog. Sökte mig till kuratorn och skolsköterskan, som föreslog att jag skulle prata om det. Men jag kunde inte berätta för vänner och familj, så jag startade en blogg.
Nu några månader (?) senare mår jag såå såååå mycket bättre. Visst jag är fortfarande inte nöjd med mig själv och ibland blir det för mycket kaloriintag. Men jag har kommit så långt! Jag kan se en utväg nu. Jag vet att det finns hopp. Jag ser utvägen och jag kämpar för att nå den.
Allt det här skulle inte vara möjligt utan bloggen och er läsare. Men framförallt finns det en person som har fått mig att tänka om. Som har funnits där för mig. Sari heter hon, och hon är en av de mest omtänksamma och snällaste personer jag känner. Ett stort tack till dig!! (Läs hennes blogg HÄR.)
Jag satt vid datorn och så började fingrarna klia. Jag ville ha sötsaker, onödiga kalorier, även om jag precis ätit lunch. Ska jag, ska jag inte, ska jag, ska jag inte. Nej jag får inte, jo jag måste, nej jag vill inte, jo jag vill. Men så kom posten.
Och titta vad jag fick med posten, av sötaste Sari.
En bok, en deckare. Nu ska jag läsa, så spännande :D
Så fick jag med ett hur gulligt kort som helst! Men det bästa var texten i kortet.
Tack så jättemycket gumman!! <3
och helt plötsligt fick jag tillbaka viljan att kämpa och fingrarna slutade att klia. :)
Stooora kramar
Anita
Kommentarer
Postat av: Sari
Hej honey bunny!!
Du ska veta att du hjälper mig oxå, big time! Att läsa vad du skriver osv känns så bra. Men oxå att veta att det med maten inte var en helt waist of time, utan kunna ge nåt till ngn annan betyder mkt för mig. Och jag är så glad att du är så öppen med att, det var inte jag under dem åren. Så därför är det sånt jag får bearbeta idag istället. Du är så modig, så jag finner inte ord ska du veta.
Du är bäst honi :)
Det finns så mkt som väntar där ute på dig, I know it!!!
Kramar och som vi brukar säga wiiiiieeeee.... (hihi)
Trackback
