Anitas

Jag känner många, men jag är så ensam. Jag kan inte säga att jag har en enda riktig vän. Någon jag kan prata med om allt. Någon jag kan säga vad jag vill och känner till, utan att bli dömd.

Mina "vänner" är sånna man bara pratar kläder med. Mode och skvaller, det är allt som våra samtal består av. Jag berättade tidigare om bulimin för en av dem. Hon blev så förvånad. Hon kunde inte ens kolla på mig. Klart att jag säger att jag lagt av och att allt är bra dagen efter. Det värsta var nog att hon gick på det. Hon frågade inget mer om det sen. Jag berättade att jag kämpat med det i två år. Hur skulle jag kunna bli av med det på en kväll?

Jag har aldrig haft en vän som jag riktigt kan lita på. Någon jag kan dela mina tankar med. Konstigt nog känner jag också att jag kan prata mer med främlingar mer än vad jag kan göra med vännerna.

Jag har försökt prata med min mamma. Det går absolut inte. Antingen fattar hon inte, och vrider på det jag försöker säga, eller så överdriver hon allt. Skulle jag säga att jag känner mig obekväm i min kropp, skulle hon svara att jag blivit lite rundare och att det kanske va bra om jag gick ner några kilo. Jag vill inte höra det av min mamma. Inte på det sättet iaf. Skulle jag säga att någon kille på stan va söt, skulle hon överreagera, som om jag precis talat om för henne att jag blivit gravid och att jag inte vet vem pappan är, för att jag legat med tio personer på samma dag. Killar och kärlek är ett tabu ämne i min familj.

Jag faller lätt för killar. Det är nog bara för att jag vill ha någon att lita på och prata med, inte för att jag verkligen tycker om personen. Så är det alltid. Så klart så håller ju inte det. Men det är så jäkla synd att det ska behöva va så.

Jag längtar efter en riktig vän. Någon jag kan stötta och någon som gör det samma för mig. Som en syster.

Bara lite tankar som dyker upp när jag varit med tjejerna... Inget som har med det förra inlagget att göra.

Anita