Inte förväntat,
Idealbilden av killen man vill ha är en jättelång, lagom muskulös, brunett med en snygg solbränna. En jordnära kille med humor och stora ljusbruna ögon. Någon man kan krama och känna sig trygg hos. Någon man kan sitta och prata med i timmar utan att känna av att tiden går. En romantisk kille som går med en på långa promenader.
Men så sitter man där en dag och kan inte ta bort blicken från den mest motsatta killen någonsin. Han sitter där, lika lång som en själv, spinkig, blond och blek. Världens spralligaste, galnaste och barnsligaste person. Han har alltid varit kul att bara skoja med, men så säger han något, gör något som får det att bara klicka i huvudet. Något som får fjärilarna i magen att vakna till liv igen. Han är underbar.
Men det går ju inte. Det kan inte vara så. Han passar inte in. Han passar inte in i den bilden jag tänkt mig. Det kommer bara bli konstigt. Se konstigt ut. Jag kommer vara längre än honom på fester om jag har klackar. Såna konstiga och dumma tankar.
Har ni vart med om den känslan. Att plötsligt händer det, men inte alls som man förväntat sig att det ska vara?! Vad gör man?
kvällstankar.
Till det: Kvällsmusik.
Hej honeybunny!
Jodå, ögonen tittar fortfarande framåt :) Lite bättre idag, så idag är det jobb!
Vilket underbart inlägg, det där har jag tänkt på mkt under senare tid. E tyvärr en mästare på att vara kräsen o ha stora ideal men även där börjar det ljusna :P Vad har du för tankar kring det, nu blev jag nyfiken :)Ska man ge boysen en chans eller ska det klicka direkt?? Hehe.. du får lära bigsis ;)
Hoppas skolarbetet går bra gumman och att solen skiner även hos dig idag!
Me love U! Kramar
