Att vara en plåga,
Såhär ser mina helger ut nu den senaste tiden:
Vaknar vid 10.00
Sitter själv i ett rum vid tvn eller datorn
Pratar inte med någon och svarar kort när de frågar något
säger att jag är upptagen om vänner ringer
sover vid 21.30
Jag orkar inte mer än så, jag låter inte mig själv orka mer än så. Jag går runt som en jävla zombie och det plågar mina föräldrar. Jag ser det i deras ögon, hur de lider med mig även om de inte vet vad som är problemet. eller nej... jag tror nästan att de lider mer än vad jag gör ibland. Men jag kan inte förklara för dem. jag kan inte berätta hur jag känner för dem. jag kan inte göra dem besvikna även om jag vet att de pinar dem mer att inte veta sanningen. men jag kan bara inte. De skulle förstå, de skulle hjälpa mig, det vet jag. men varje gång jag öppnar munnen för att säga något blir jag helt stum. Hur gör man? Hur förklarar man för sina föräldrar att deras (i deras ögon perfekta) dotter kämpar med bulimi? Jag kan bara inte.. Jag är för svag, för feg.
Anita
