Att våga,
Jag kanske ska börja berätta lite kort om mig själv...
Jag är en tjej på 18år som går sista året på gymnasiet. Jag trivs bra där. Bra betyg, många vänner och en underbar familj har jag också. På fritiden idrottar jag, eller "idrottade" kanske ja ska säga. Börjar bli lat och skippar en hel del träningar (inte bra!!, ska skärpa mig!). Ber man mina vänner beskriva mig skulle de nog säga: glad, possitiv, sprallig, energirik osv... ja, mitt liv verkar vara helt perfekt för de i min omgivning. Men vad är haken undrar ni!? Det finns ju alltid en hake i alla bra historier och här är det inget undantag...
Jag har en ätstörning. I snart två år har jag kämpat med mitt hetsätande och det blir bara värre och värre. I två år har jag gråtit mig till sömns utan att någon vetat om det, utan att söka hjälp eller stöd. Jag kämdes så otroligt mycket, och gör det fortfarande till en viss del (vilket man inte ska göra egentligen!!). Ångestatackerna jag fick när jag ätit gick så långt att jag inte längre ville gå ut ur huset. Jag blev depremerad och orkade inte fortsätta leva på det sätt jag gjorde. En förändring skulle ske!
För en vecka sedan kontaktade jag skolans kurator och skolsköterskan. Jag berättade min om situation. Vilken befrielse det var!! Aldrig kunde jag tro att jag skulle må så mycket bättre av att bara berätta om mitt problem för någon. Sedan dess har jag pratat med min bästa vän och min kusin om det, och jag har inte mått bättre på år! I en hel vecka har jag inte hetsätit. Helt ofetbart, jag om brukade hålla på hela dan, varje dag...
Så vad vill jag med denna blogg? jo, jag vågade inte söka hjälp för ett problem som jag hade (har) och det finns många fler som sitter i samma situation. Inte bara när det gäller ätstörningar. Man vill ha hjälp men man vågar inte be om den. Det kan ju kännas lite obehagligt att söka professionel hjälp, så varför inte ta hjälp av varandra?! Vi kan alla stötta och hjälpa varandra. Våga!
Så hjälp andra, och dig själv, genom att dela med dig av dina problem, det du vill förbättra. Få stöd och ge stöd. Vi kan fixa det tillsammans. Man är aldrig ensam...
Berätta, ställ och svara på frågor och dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet. Vill du berätta din story? maila den den till [email protected] så publicerar ja den som ett inlägg. Alla som vill är självklart anonyma.
Tack
Anita
Jag är en tjej på 18år som går sista året på gymnasiet. Jag trivs bra där. Bra betyg, många vänner och en underbar familj har jag också. På fritiden idrottar jag, eller "idrottade" kanske ja ska säga. Börjar bli lat och skippar en hel del träningar (inte bra!!, ska skärpa mig!). Ber man mina vänner beskriva mig skulle de nog säga: glad, possitiv, sprallig, energirik osv... ja, mitt liv verkar vara helt perfekt för de i min omgivning. Men vad är haken undrar ni!? Det finns ju alltid en hake i alla bra historier och här är det inget undantag...
Jag har en ätstörning. I snart två år har jag kämpat med mitt hetsätande och det blir bara värre och värre. I två år har jag gråtit mig till sömns utan att någon vetat om det, utan att söka hjälp eller stöd. Jag kämdes så otroligt mycket, och gör det fortfarande till en viss del (vilket man inte ska göra egentligen!!). Ångestatackerna jag fick när jag ätit gick så långt att jag inte längre ville gå ut ur huset. Jag blev depremerad och orkade inte fortsätta leva på det sätt jag gjorde. En förändring skulle ske!
För en vecka sedan kontaktade jag skolans kurator och skolsköterskan. Jag berättade min om situation. Vilken befrielse det var!! Aldrig kunde jag tro att jag skulle må så mycket bättre av att bara berätta om mitt problem för någon. Sedan dess har jag pratat med min bästa vän och min kusin om det, och jag har inte mått bättre på år! I en hel vecka har jag inte hetsätit. Helt ofetbart, jag om brukade hålla på hela dan, varje dag...
Så vad vill jag med denna blogg? jo, jag vågade inte söka hjälp för ett problem som jag hade (har) och det finns många fler som sitter i samma situation. Inte bara när det gäller ätstörningar. Man vill ha hjälp men man vågar inte be om den. Det kan ju kännas lite obehagligt att söka professionel hjälp, så varför inte ta hjälp av varandra?! Vi kan alla stötta och hjälpa varandra. Våga!
Så hjälp andra, och dig själv, genom att dela med dig av dina problem, det du vill förbättra. Få stöd och ge stöd. Vi kan fixa det tillsammans. Man är aldrig ensam...
Berätta, ställ och svara på frågor och dela med dig av dina tankar i kommentarsfältet. Vill du berätta din story? maila den den till [email protected] så publicerar ja den som ett inlägg. Alla som vill är självklart anonyma.
Tack
Anita
Kommentarer
Trackback
