Anitas

Vaknade av att jag grät och jag kan inte sluta. Jag drömde om morfar. Han gick bort för 7 år sedan och jag kan fortfarande inte fatta det. Jag har aldrig och jag kommer nog aldrig träffa en snällare och mer underbar människa än vad min morfar var. Jag tror han aldrig skadade eller sårade någon under hela sitt liv. Om han råkade trampa på en myra tyckte han synd om den.

Jag och min familj bodde hos mormor och morfar tills jag blev 6 år. Morfar var min bästa vän. Han var som en mamma, en pappa, en morfar, en vän.... han var som allt för mig och min bror. Varje kväll, morgon och eftermiddag, nästan hela tiden brukade jag krypa upp i hans knä och han berättade spännande historier. Flera var från Tusen o en natt. Kommer aldrig att glömma dem. Efter skolan var det alltid morfar som kom och hämtade mig och vi promenerade hem tillsammans.

Han va min hjälte! Men sen en dag vart han sjuk. Läkarna sa att det inte var nägot alvarligt. Han blev bara sämre och sämre. tillslut orkade han inte resa sig upp längre. Det var cancer.

Jag kan inte säga hur mycket jag saknar honom. Det finns inte ord för det. Om jag blir hälften av vad min morfar var, kan jag skatta mig lycklig. Han är min förebild. Min goda sida har jag fått av honom. Älskar dig!

Ska försöka somna om nu. tveksamt.

Anita