Anitas

Jag går sista året på gymnasiet nu och börjar bli lite orolig för framtiden. Vad ska jag göra efter studenten? Ska jag fortsätta plugga eller börja jobba? Vad ska jag plugga och kommer det finnas jobb när jag är klar? oj oj... huvudvärk!! När jag var liten tog jag alltid på mig mammas klackar, satte på lite smink och låtsades vara vuxen. oj så jag längtade. tyckte det tog så lång tid, att växa upp. ville vara vuxen. Nu vill jag bara va liten igen. Då va livet som bäst. inga bekymmer, bara lek. Jag är bara 18 och redan tänker jag så. vad ska ja säga när ja blir 20, 30, 40? panik! Är väl i någon 18års kris. eller finns de?

Det jobbiga är att det känns som om det är nu som allt gäller. Att fatta bra beslut. Vart ända litet misstag påverkar framtiden känns det som. Allt är nu eller aldrig. Det ska inte behöva va så. Jag är bara 18!! Dethär med högskola...det är nog jobbigast just nu. Vill så jätte gärna utbilda mig till något med mening. Hjälpa andra. Vakna på mornarna och längta efter jobbet. För tycker man om det man gör är det ju inte riktigt ett jobb. det blir väl mer som en hobby. Men jag vill hjälpa andra, det vet jag. Det spelar ingen roll hur jobbig dagen har varit eller hur skitigt jag mår, får jag någon annan att må bra så mår ja bra jag me. Socionom, det är drömmen. Jobba med tjejer som är i min situation nu. eller kanske hjälpa missbrukare. Men först gäller det att fixa sitt eget liv...

Sen är det ju pressen hemifrån också. Jag är den första i släkten som tar studenten (här i Sverige iaf). Alla tror att jag ska gå ut med 20.0 (topp betyg) och bli läkare. Det finns inget annat för dem. Press!!! satt och diskuterade med min pappa om jobb för ett tag sedan. Jag o pappa kan bara prata om skola o jobb. försöker jag med något annat vänder han det till ngt som har med skolan att göra. Tex. jag kan säga att en tröja är fin. Han svarar: Jo då, men det är inte stilen som räknas, det är kunskaperna. Allt ska handla om skola, plugg och framgång. sen jag lärde mig att prata.
iaf, ungefär såhär såg vår konversation ut:
Pappa: Ni måste plugga hårt, göra ngt bra av ert liv. Bli läkare, advokater... göra oss stolta.
Jag: (tystnad)
Pappa: Tänk om jag hade blivit läkare. min mamma skulle stolt kunna säga "Min son är läkare".
Jag: men varför kan hon inte bara vara stolt över att ha dig. du gör allt för henne och din familj.
Pappa: jo, men det skulle vara bättre om jag var läkare.
Jag: (tystnad)

Kan ni förstå vilken press!?! Jag sa att jag ville bli socionom. Alla kollade på mig som om jag var helt galen. Oj vad klagar mycket nu. men ibland e de skönt att få ut allt. Känner ni också press ibland? å efter det kommer stressen också...men det är en annan historia :p

Vill bara berätta en sak till. Anledningen till varför jag vill hjälpa andra...
Jag är på väg till träningen. Helt sliten o har precis hetsätit. mådde rakt ut sagt skit. På vägen ser jag en man, en hemlös man. Han sítter på marken med handen utsträckt. hoppas på att någon ska ge honom pengar till mat. Alla går bara förbi. ignorerar honom. Jag rotar i fickan och hittar 20kr. ger dem till mannen. Jag kan på fullaste alvar säga att jag aldrig sett en så glad person i hela mitt liv. han for upp o kramade mig och började nästan att gråta. För 20kr. Det var som om jag räddat mannens liv. Just i den stunden inser man hur bra man har det. allt annat spelar ingen roll . Det var en så stark men så obeskrivlig känsla. Att se honom så glad. Jag var glad resten av den dagen.

Ha det bra allihopa. Hoppas ni fattade ngt av inlägget haha. oj va ja babblar..
Kramar
Anita