Anitas

Sist jag var hos skolsköterskan fick hon mig att lova att berätta om ätstörningen för mamma. Men jag vill inte berätta för henne. Hon skulle inte förstå och så har inte jag den kontakten med min mamma. Jag kan inte bara berätta saker för henne. Vi pratar inte, inte om känslor och problem och sånt iaf. Men skolsköterskan ville att jag skulle berätta. Jag sa att jag berättat för mamma, jag ljög.

Jag trodde allt var lugnt nu. Jag blev bättre, mamma visste inget och skolsköterskan trodde mamma visste. Men så fick jag hem brev. Hon ville ha ett möte med mig och mamma för att kolla upp hur det går och så. Jaha.. hur ska det här gå da? Mamma vet ju inget.

Så, jag ljög igen. Jag sa att mamma inte kunde komma för att en släkting gått bort och att hon inte mådde så bra.

Fyfan vilka skuldkänslor jag har nu. Ljuga? ne det trodde jag inte jag skulle göra. Speciellt när det är för mitt eget  bästa som skolsköterskan gör det. Ussh!

Men jag känner verkligen att jag inte vill berätta för mamma. Hon överreagerar på allt jag säger. Jag kan inte berätta något för henne. Jättetråkigt. Jag önskar det vore annorlunda, men nu är det som det är. Jag kan bara inte. Det går inte. Dessutom tycker jag att jag har klarat mig ganska bra själv och med hjälp av andra underbara människor :)

Men här tänker jag inte ljuga. Så nu vet ni...

Vilken seg dag. Så seg att jag somnade en stund vid 4 tiden. En så himla seg dag, men så underbar. Helt stressfri. Jag har bara...varit.

Jag behöver fler dagar som den här. Många behöver fler dagar som den här.

Imorgon blir det en mycket tidig morgon. Klockan 06.40 måste jag öppna ögonen och hoppa upp ur sängen. Vi ska till Stockholms universitet, för att labba. Ja, vi ska slösa en hel skoldag för att göra en labb. En labb som vi lika gärna kunnat göra på en timma i skolan. Men nej... vi måste ju utnyttja våra kontakter. Visa att vi känner rätt folk. Allt annat spelar ingen roll. Förlåt, men fyfan vad onödigt! Vi har missat tillräckligt med lektioner. Det börjar ju kännas som om tiden för att ta igen allt börjar ta slut. Men nej... vi ska utnyttja våra kontakter. Punkt slut!

Nu börjar alla skivor me. Studentskivor. Först ut är den internationella klassen, SMIN, redan den 28 mars. Snart. Temat är Oj, jag kom visst fel. Riktigt kul kan det bli, att se vad alla hittar på. Vi tänkte vara tjuvar. Men om det håller... nja, vi får se. Några förslag?

Sju timmar och några minuter kvar till uppstigning. Bäst att jag sover nu.

God natt
Kramar
Anita

Utseendet säger mycket om en person. Man får ju ofta första intrycket via till exempel klädstil, hållning osv. Då får man en viss uppfattning om personen. En viss bild om hur den personen kommer att vara.

Men sen när personen säger något förändrar oftast denna bild. Inte på grund av vad han eller hon säger, utan på grund av deras röst. Så känner jag iaf. Att rösten och sättet att prata på gör en stor skillnad.

Jag blir ofta överraskad när jag hör personer som jag sätt mycket men aldrig hört prata. Man föreställer sig en helt annan röst, en röst som passar till den image man har gett personen. Men sen visar det sig låta helt annorlunda och då förändrar imagen. konstigt? Ja vet.

Mina konstiga vardagstankar bara :)

Jag är det första barnbarnet som tar studenten, så mina päron och släkten har gjort det till en mycket stor grej det här. Det är som om jag ska gifta mig. Tror till och med att det här är viktigare för dem.

Igår kommer mamma och ber mig ge henne en bild på mig. En bild där jag ska se glad ut och vara fixad. Jag plockar fram första bästa bild. Sen kommer hon med datorn: Vad tycker du om de här? Det var inbjudningskort till min studentfest, med bilden, en bestämd adress och tid. Vaah? När hann de med det här?

De har tydligen planerat i månader nu. Lokalen är hyrd sen förra året och cateringfirman är bestämd. Det ska bli libanesiskt. Menyn är bestämd med. Jag hade ingen aning! Mamma har till och med beställt studentservetter med mitt namn på och datum för studenten. De har legat här hemma i veckor nu och jag har inte haft en aning.
Stora heliumballonger är på väg hem och pyntad choklad är beställd. Till och med grannarna är inblandade i det hela. Alla har tagit på sig något. Vart har jag varit? Har de haft typ hemliga möten? haha

Det är som om hela släkten ska ta studenten och inte jag. Men jag tycker de är sååå gulliga! Är så himla tacksam för att jag har dem och att de bryr sig så mycket. Även om det kan bli lite jobbigt när de hela tiden ska försöka bestämma min framtid med och vad jag ska plugga och så. Men de menar bara väl, det vet jag. Puss på er!



Den bilden blev det. Hade jag vetat att det skulle tryckas upp på 50 kort skulle jag valt en lite mer... diskret. Haha

Anita

En sak jag hatar med att vara tjej är att vi tjejer är så himla komplicerade! De tjejer jag umgås med iaf.

Som jag har klagat över en hel del så har jag väldigt barnsliga och omogna "vänner". Tjejer som ska snacka skit om allt och alla och ta allt alla säger på värsta möjliga sätt.

Men jag har lärt mig. Jag håller mig undan och är väldigt objektiv när det skitsnackas och jag tänker mig väldigt noga för innan jag öppnar munnen. Riktigt jobbig är det. Att inte kunna säga något utan att tänka på det i 10 minuter först, så att det inte missuppfattas.

Men hur hårt man än försöker kommer man inte undan. Nu är en vän sur på mig (högstadiebeteende) för att jag tydligen gav henne en "ful blick" innan vi åkte. Så som jag minns så väntade jag på henne tills hennes lektion var slut för att få säga hej då. När hon kommer ut går hon bara förbi mig. Nu får jag veta varför, jo för att hon tyckte jag kollat konstigt på henne innan lektionen. Vaaah? Inte ens jag själv hänger med. Så om ni inte förstår så är det inte så konstigt. hahaha

Har tröttnat riktigt mycket på det här nu. Jag har alltid varit trött på det. Men nu... nu är det bara föööör mycket. Vi är 18år, ska fylla 19! Vi är vuxna! Nu glömmer vi det! Jag orkar inte.

Annars har det varit bra. Hade bara en lektion idag, 50min. Så nu är jag hemma igen :) Skönt! Måste få vila. Spenderade dagen igår framför datorn. Skickade bilder till alla. Tog mig fyra timmar och jag är fortfarande inte klar. Blää. haha

Hoppas ni får en bra dag.

Kraam på er!
Anita

Dag två (onsdag) gick vi på mer sightseeing, körde en riktigt rolig lek (photo hunting) och så var det spa på kvällen och fika så klart. På spaet var vi själva, så jag min vän O och Molle (de tre musketörerna) flippade totalt. En riktigt söt och rolig kille (sunshine som jag kallade honom)i deras klass är mycket duktig på att sjunga. Så vi bestämde oss för att bilda en grupp. haha. Han sjöng och vi la till lite gosspel här och där. The tree Rootsis and Sass kallade vi oss.

Rootsi (eller hur det nu stavas) betyder Sverige på Estniska. Så hela resan gick vi runt och sa: We are the rootsis. Med en mörk röst och en mafia look.

Torsdagen var det ännu mer sightseeing. Besök på brödfabrik, båtfabrik, och någon sorts elfabrik. Besök på slottet, som var dödande tråkigt och en fin middag som följdes av en stor hemmafest och en hel del fylla. Jag och Molle spelade föräldrar rollen. Sprang runt och skällde ut folk och såg till att de överfulla inte gjorde sig illa. Konstigt nog är det alltid jag som leker mamma på såna fester. hehe.


                          Anita likes

Fredag va vi tvungna att vakna kl 5!!! Jag fick ingen sömn den kvällen. Va ju tvungen att vakta fullisarna. Spya kan kväva sovande människor ju. Buss mot färjan till Tallinn kl 6.30. Sightseeing i Tallinn och 7 timmars fritid. Då vi var så trötta spenderades den mesta tiden av fritiden halvsovande på McDonalds. 17.00 var det påstigning på färjan hem till Sverige.

En sak som jag måste få skriva är att jag fick hålla ett tacktal .Helt oförberett. På engelska. Jag känner mig stolt :)

Vi sov de första timmarna på båten för att gå upp senare och flippa lite på pubben där. Jag tog mamma rollen.

Annars tyckte jag att det var sjukt kallt där. Vi gick runt med tre lager kläder under ytterkläderna och ändå va jag och O inlindade i filtar hela tiden. Ja vi såg ju riktigt roliga ut kan jag säga.



            Anita med sin nya best friend, filten.

Dessutom så var vi nästan de ända svartskallarna där. Så alla stirrade på oss. Tjejer stirrade och killar raggade. haha. Vi kände oss så iakttagna hela tiden. Men vi hade kul. För We are the Rooooooootsis!!! Haha.

Vi bestämde att träffas igen. De ska till oss och vi ska till dem. Vi får ju se om vi lyckas hålla kontakten. Hoppas. De va riktigt trevliga människor. Speciellt min Sunshine :P

Har jag missat något här i Sverige? Förutom alla tvprogram som jag ska se på repris imorgon då...

Ha det så bra nu och let the roootsi sleep.

Kramar
Anita

Nokia 5800 XpressMusic


Vilken bortskämmd snorunge!

Tack babii :)

Jag vaknade imorse och tänkte att det här skulle bli en bra dag. Kollade klockan på mobilen. Den visade 08.07. Tidigt tänkte jag, men gick upp iaf. Jag vände mig om och möttes av den stora spegeln på garderoben. För första gången på länge stod jag länge framför spegeln och tittade på mig själv. Jag tittade bara inte utan såg mig själv. För första gången på länge stod jag vid spegeln och verkligen såg mig själv. Granskade mig själv från topp till tå. Hur fan kan jag ha låtit de gå så långt? Vad har jag gjort med mig själv?

Det jag såg i spegeln var inget jag hoppats på. Jag har varit så glad vissa dagar nu för att jag klarat mig utan att hetsäta. Men sanningen är att jag lagt på mig mer vikt än någonsin. Det har blivit så att jag klarar mig ca en vecka, blir så glad över det att jag äter allt för lite. jag rasar ner i vikt, då jag tränar väldigt mycket med. Brukar gå ner läskigt mycket på en gång, minst 1-1,5kg per dag. Så efter ca 6-7 dagar har jag gått ner 7-8kg. När det har gått några dagar får jag ett återfall som håller i kanske 3-4 dagar. De dagarna äter jag så mycket att jag går upp de jag har gått ner och lite till, jag tränar inte då heller för att jag har sån ångest. Får världens ångest. Börjar om. Så har det varit. Vecka efter vecka. Och jag har varit så glad över de där dagarna då jag klarat mig. att jag inte sett helheten.

Jag såg mig i spegeln och jag skämdes. Så som jag skäms att skriva det här nu. Sanningen är att jag på kanten till övervikt nu. Det är inte att jag bara mår dåligt över min kropp nu, utan nu gäller det min hälsa med. Jag skäms. Det som gör mest ont är att jag en gång i tiden, för 2år sedan, var så smal och så himla nöjd med min kropp. Jag fattar inte hur jag kan ha låtit mig själv bli så här. Kollar på bilder från den tiden. Fyfan va smal jag va. Nästan lite för smal. Jag är 170cm lång och vägde då 55kg. Nu, bara 2 år (och några månader) senare väger jag 14kg till. Jag skäms att skriva det här. Så mycket. Men jag måste! För att inse sanningen. Jag har gått från att ha ett BMI på ca 18 till att nu ha ett som ligger på 23.8.

Jag är uppväxt med mycket överviktiga släktingar och med omgivningens ständiga tjat på dem att de måste gå ner i vikt. Och nu när jag möter alla kan jag se i deras blickar att de tänker likadant om mig. Förr brukade alla kommentera hur smal och vältränad jag va, och hur de önskade att de va som mig. Nu... nu kollar de på mig och lägger en kommentar som: "oj, du har gått upp i vikt..hehe.. du måste tänka på vad du äter". Jag kan till och med se det på mina vänner, som alla är smalare än stickor, att de tänker den tanken när de ser på mig. Men det värsta är att jag inte gör något åt det. Jag såg mig själv i spegeln imorse. Fick världens ångest. Tårar. Men istället för att göra något åt det började jag min dag med att tröstäta, och den fortsatte så. Hela dagen. Jag mår skit nu. Jag kommer att vakna och må skit nu. Jag skäms.

Jag sitter inte här nu och skriver att alla människor som har ett BMI på ca 24 borde skämmas och känna sig feta. Absolut inte!! Människor är fina som de är och om de trivs med det så är det hur bra som helst. Ja, jag vet. Jag har dubbelmoral nu. Men hur mycket jag än säger att alla är fina som de är, och även om jag verkligen menar det vilket jag gör, kommer det aldrig att gälla mig själv. Jag önskar att det gjorde det. Men så är det inte. Det här inlägget låter så ytligt. Men det är så jag känner och jag måste få skriva det. Det är bara här i bloggen som jag kan skriva det jag verkligen vill och känner, och det tänker jag göra.

Jag måste göra något åt det här nu. Jag är trött på att äcklas av mig själv. Jag är trött på att få världens ångest varje gång jag ska gå ut någonstans bara för att jag känner mig fet och skäms över min kropp. Jag vill vara hälsosam och jag vill inte ha den hälsa mina släktingar har. Jag vill ha tillbaka mitt gamla jag.

Kollar på "spara och publicera", vill inte trycka. Måste trycka. Måste inse.