Anitas

Vad jag än gör och hur jag än gör det så blir det inte tillräckligt bra. Det ska alltid klagas. Vart jag än går eller vart jag än mig vänder får jag höra samma jävla skit av er. Aldrig har jag haft ett helt vanligt normalt samtal med er. Aldrig. Det enda jag får höra av er är samma jävla meningar dag ut och dag in. Städa ditt rum! Gör inte så! Varför va du ute så länge?! DU har blivit tjock! Varför fick du VG och inte MVG?! och när ni väl säger dethär till mig kan ni inte göra det i en normal ton. Nej ni ska skrika och höja rösten. Som om det ger er mer makt. Som om jag respekterar er mer då. Det gör jag inte. Jag pratar mer med främlingar jag stöter på i kön på ICA än med er. Receptionisten på Friskis har haft ett längre samtal med mig än vad ni har. Ni vet ingenting om mig. Ingenting. Varför? Jo för att ni inte frågar. Och när jag känner att jag vill dela med mig av något, ja då ska ni överreagera, vrida och vända på det och kritisera mig. Jag önskar jag kunde prata med er. Men en vägg ger mig mer respons. Jag är trött på det här. Men det är inte min uppgift att förändra det här. Det kan jag inte. För om ni inte bryr er, om inte ni ser att att det är något som är fel, varför ska jag ens försöka?! Jag ska inte gråta nu. Jag vill inte gråta nu. Jag försöker bli av me de problem jag redan har och ni gör det bara värre. Fan de problem jag har är nog på grund av er. Jag får mer bekräftelse och respons av maten än av er. inte konstigt att det är som det är. Nu kliar fingrarna ordenkligt. Fyfaan vad jag hatar det här.